"Saknad: Jennie tre år" + uppföljare "Vad hände med Jennie?" och "Måste Jennie välja?" - Caroline B. Cooney

Oj vad det gick fort att läsa ut de här tre böckerna. Fick dem i julklapp och nån dag senare var de slut.

Böckerna handlar om Janie Johnson, som en dag ser ett foto på en kidnappad flicka på ett mjölkpaket. Flickan har på sig en prickig klänning och har håret uppsatt i två tofsar ovanför öronen. Först tänker Janie inte så mycket på flickan, men sakta börjar gamla minnen komma fram och Janie tycker sig känna igen den där klänningen. Den hade varit hennes favoritplagg. Och hon kommer ihåg känslan av tofsarna som studsade mot hennes huvud när hon sprang. Hennes blick dras tillbaka till det gamla mjölkpaketet. Jennie Spring. Den kidnappade flickan heter Jennie Spring, men har i tolv år levt som Janie Johnson.

Hela Janies värld ställs uppochner. Vad ska hon göra? Hon har en familj som älskar henne och hon vill inget hellre än att bo kvar med sin mamma och pappa. Men vill man verkligen bo kvar med en familj som kanske har kidnappat en? Tänk om hon skulle prata med polisen och hennes föräldrar skulle dömmas för kidnappning! Men hennes andra familj då? Familjen Spring har oroat sig för sin dotter i tolv år nu. Vad gör hon? Mår hon bra? Är hon rädd? Lever hon ens?

De här tre böckerna är fantastiska romaner. De handlar om sorg, glädje, rädsla och svek. Den första boken (Saknad: Jennie tre år) handlar om hur Janie kommer underfund med sin verklighet, den andra (Vad hände med Jennie?) är en fortsättning och handlar om vad som hände den dagen i köpcentret, där hon som hastigast blev skiljen från sin familj och hela hennes framtid. och den tredje boken (Måste Jennie välja?) handlar om hur hon lyckas leva med två familjer som älskar henne och hur allting ordnar sig, om det ens gör det.

Jag älskar serien eftersom man så lätt kan komma in i berättelsen och känna med Janie. Man känner hennes sorg, hennes glädje och hennes besvikelse och man kan aldrig förutse vad som kommer hända. Serien är ett måste till alla som vill ha en bok man blir fångad av.

Tretton skäl varför - Jay Asher

I julklapp fick jag mycket kul - böcker, spel, pyssel, kläder, osv. Mycket nytt = mer att recensera, så därför börjar jag skriva om en bok som jag fick (och givetvist har läst ut).

Hannah Baker har begått självmord. Hennes bänk i Mr. Porters klassrum, nära hörnet har stått tom i två veckor och kommer fortsätta samla damm där, ödsligt tom resten av året. Två veckor har det altså gått sen den dagen Hannah aldrig kom till skolan igen, när ett paket stort som en skokartong landar utanför Clay Jensens dörr. Det var adresserat till honom, men det fanns ingen avsändare. Clay hade aldrig kunnat ana vad som fanns där i, aldrig kunnat föreställa sig detta förvirrade innehåll, aldrig lyckats gissa att det skulle förändra inte bara hans liv, utan också hans syn på livet.

Clay och Hannah gick i samma klass, och jobbade på samma jobb. På Crestmont, biografen. Trots det lärde de aldrig känna varandra särskillt bra. Clay var kär i Hannah, säker på att de skulle bli det perfekta paret. Men...
Det finns alltid ett "men". Clay vågade aldrig prata med Hannah, inte på riktigt. Han trodde aldrig att han skulle ha en chans hos henne. På grund av alla miljontals rykten om Hannah vågade han inte ta chansen. För tänk om ryktena ändå var annat än rykten, tänk om de var sanna?Tänk om hon inte var så perfekt som han drömde om att hon var? På grund av rykten vågade han inte. På grund av rykten blev de aldrig det perfekta paret.

I paketet låg inlindat i bubbelplast sju kassettband, numrerade med mörkblå siffror, uppe i det högra hörnet. Ett och två på det första bandet, tre och fyra på andra, fem och sex på nästa, sju och åtta, och så vidare. På sista bandet står det bara tretton. Clay blev förvirrad. Vem skickade kassetten? Skulle han kunna spela upp dem, och i så fall, vad skulle han höra?

Till Clays förvåning är det Hannahs röst han hör. Hon har spelat in tretton band, och då också tretton skäl, tretton personer, varför hon begick självmord. Hon hade två regler; ett: lyssna på banden, två: skicka vidare dem till personen efter dig på banden. Alltså fanns Clay med någonstans på banden. Hav visste inte var, eller när, men han var med. Men Clay är övertygad om att det är ett misstag. Varför skulle han vara med på dessa band? Han hade aldrig gjort Hannah något... eller?

Åh, som jag grät när jag läste den här boken. Jag bara grät. Bara sådär. Den är full av känslor, inlevelse och spänning, spänning jag aldrig trott skulle handla om inspelade kassettband. Har säkert blött ner två hela kuddar på ungefär.... ett dygn. Så lång tid tog det för Clay att lyssna på banden, och så lång tid tog det för mig att läsa boken. Den är inte så tunn, det är inte det. Men när man väl har börjat läsa är det helt omöjligt att lägga ifrån sig den. Jag ville bara skrika åt alla korkade personer, och åt Hannah. Det kändes verkligen som om man var där och lyssnade på banden. Ville bara hoppa in till Hannah på riktigt och hjälpa henne, samtidigt som jag vet att jag aldrig skulle klara något som det här.

Det jag gillar mest med boken är... oj, var ska jag börja? Jag gillar känslorna, både på kassettbanden och i "verkligheten". Det är fantastiskt. Och Hannah. Jag vet inte om hon fascinerar mig för att hon är så olik mig, eller om det är hennes sätt att uppleva och återberätta händelser. Kanske både och. Visst ja! Jag gillar det ovanliga med den här berättelsen. Självmord och en tjej som har det tufft (oooh, vilken underdrift!) är kanske sådär halvvanligt, och blir allt vanligare men... berättelser på kassettband?? Hur ovanligt är inte det? Det kanske det inte är, men boken har ändå någon slags ny mystisk känsla, och det gillar jag också.

Rekomenderar starkt denna bok främst till de i tonåren eller äldre. Och som inte har något emot att gråta en skvätt.

Tillbaka till framtiden

Jag har precis suttit och kollat på en riktigt rolig film, så nu tänkte jag skriva lite om den!

Tillbaka till framtiden handlar om en experimentman (Doc) som lyckas uppfinna en tidsmaskin, men i stället för att han åker till framtiden som planerat, så råkar hans 17:åriga kompis Marty åka tillbaks i tiden i stället.

Marty åker trettio år tillbaka i tiden, där han träffar sin mamma och pappa som unga, innan de har hunnit bli ihop. Olyckligtvis så blir Martys mamma kär i Marty i stället för Martys pappa. Marty måste hitta ett sätt för hans mamma att sluta titta åt honom och bli kär i hans pappa i stället. För om hon inte blir tillsammans med honom skulle Marty och hans familj upphöra att existera. Men under tiden begår han små misstag som kommer att förändra hela framtiden.

Marty träffar även på experimentmannen Doc som trettio år yngre. Han lyckas förklara hur allt ligger till (typ att Doc kommer att uppfinna en tidsmaskin som skickade honom till den här tiden) och tillsammans kanske de kan hitta en lösning på problemet.

Det är en väldigt fartfylld film, det händer saker hela tiden som man aldrig skulle vänta sig. Perfekt om man vill ha 116 minuters underhållande science fiction. Fast man måste sitta på helspänn hela tiden, man kan aldrig slappna av och det blir lite jobbigt efter ett tag. Man får sig även en liten tankeställare om hur det skulle vara att resa i tiden. Vilka små små ändringar som skulle förändra hela framtiden. Jag rekommenderar den till alla med humor.

No och jag - Delphine de Vigan

När Monseur Marin frågade vad Lous föredrag skulle handla om valde hon bara på måfå ämnet unga, hemlösa kvinnor. Det var inte planerat alls, men trots det var det ett utmanande och perfekt ämne att hålla föredrag om. Lou gillar inte att hålla föredrag. Hon kan vara hur förberedd som helst, men ändå blir hon nervös. Lou bestämmer sig för att intervjua en ung kvinna vid namn No, som hon träffar på stationen Gare d'Austerlitz. Kvinnan verkar så ung, men som om hon ändå visste allt om den grymma världen vi lever i. Lou dras in i den osynliga världen där hemlösa gömmer sig för kylan och ensamheten på de mest underliga, osynliga ställen. Ju längre de kommer i sin intervju, desto starkare blir deras relation och tillslut skapar de en förvånansvärd vänskap.

I No och jag beskriver Delphine de Vigan berättelsen om Lou, en överintelligent 13 årig tjej med en IQ på 160 och No, en ung kvinna med oturen att vara hemlös, med ett intensivt och förundransvärt språk. Samtidigt som Lou underhåller sin ständigt tänkande hjärna, överlever vardagen hemma med en deprimerad mamma och en pappa med målet att skapa en illusion av att vara en normal, perfekt familj, försöker hon tämja världen och förstå dess mening. Men Lou inser snart att världen är så mycket hemskare än hon kunde tänka sig, men att saker och ting som hon förut trodde var omöjliga att förändra, går att göra något åt. Hon börjar förundra sig över saker och ting, och tillslut bestämmer hon sig för att ge No ett hem, och en familj.

"Gare d'Austerlitz. Dit går jag ofta på tisdagar och fredagar när vi slutar tidigt. Jag går dit och ser på tågen som lämnar stationen, jag gillar känslorna, att se folk visa sina känslor, det är därför jag aldrig missar en fotbollsmatch på teve, jag älskar att se när de kramas efter målen, hur de springer med armarna i luften och omfamnar varandra, och så Vem vill bli miljonär, man måste se tjejerna när de svarar rätt, de slår händerna för munnen, kastar huvudet bakåt och ger ifrån sig små skrik och så medan tårarna stiger i ögonen.
På stationen är det annorlunda, man kan ana känslorna i blickarna, gesterna och rörelserna, det är förälskade par som skiljs åt, mormödrar som reser hem, damer i långa kappor som lämnar män med uppfällda kragar eller tvärtom, jag observerar människor som ska resa bort, man vet inte vart, varför eller hur länge, de tar adjö genom rutan, vinkar lite eller anstränger sig att skrika fast det inte hörs. [...] Det är samma sak med ankommande tåg, jag ställer mig i ena änden av perrongen och tittar på dem som väntar, spända eller otåliga med sökande blick, och plötsligt ler de, lyfter armen och vinkar innan de går fram och omfamnar dem de väntat på, det är det jag tycker bäst om, när känslorna svallar."

Med långa meningar, många kommateringar, målar författaren upp fantastiska personbeskrivningar (och beskrivningar över huvud taget), både på andra, okända personer men också "jag-et" (Lou Bertignaq) genom allt detta. Det beskriver genast henne och hennes observerande ögon. Berättelsen utspelar sig i Paris, Frankrike och bokens originalspråk är också just franska, översatt av Helén Enqvist.

" - Har du en cigg?
Hon var klädd i smutsiga kakifärgade byxor, en gammal jacka med hål på armbågarna och en Bennetton-scarf, som den mamma har längst in i garderoben, ett minne från ungdomen.
- Nej, tyvärr, jag röker inte. Men jag har tuggummi med mintsmak om du vill ha.
Hon rynkade på näsan, höll sedan fram handen, jag gav henne asken som hon slängde ner i sin väska.
- Hej, jag heter No. Vad heter du?
- No?
- Ja.
- Jag heter Lou ... Lou Bertignaq."

Min absoluta favoritbok!
favoritbok!