No och jag - Delphine de Vigan

När Monseur Marin frågade vad Lous föredrag skulle handla om valde hon bara på måfå ämnet unga, hemlösa kvinnor. Det var inte planerat alls, men trots det var det ett utmanande och perfekt ämne att hålla föredrag om. Lou gillar inte att hålla föredrag. Hon kan vara hur förberedd som helst, men ändå blir hon nervös. Lou bestämmer sig för att intervjua en ung kvinna vid namn No, som hon träffar på stationen Gare d'Austerlitz. Kvinnan verkar så ung, men som om hon ändå visste allt om den grymma världen vi lever i. Lou dras in i den osynliga världen där hemlösa gömmer sig för kylan och ensamheten på de mest underliga, osynliga ställen. Ju längre de kommer i sin intervju, desto starkare blir deras relation och tillslut skapar de en förvånansvärd vänskap.

I No och jag beskriver Delphine de Vigan berättelsen om Lou, en överintelligent 13 årig tjej med en IQ på 160 och No, en ung kvinna med oturen att vara hemlös, med ett intensivt och förundransvärt språk. Samtidigt som Lou underhåller sin ständigt tänkande hjärna, överlever vardagen hemma med en deprimerad mamma och en pappa med målet att skapa en illusion av att vara en normal, perfekt familj, försöker hon tämja världen och förstå dess mening. Men Lou inser snart att världen är så mycket hemskare än hon kunde tänka sig, men att saker och ting som hon förut trodde var omöjliga att förändra, går att göra något åt. Hon börjar förundra sig över saker och ting, och tillslut bestämmer hon sig för att ge No ett hem, och en familj.

"Gare d'Austerlitz. Dit går jag ofta på tisdagar och fredagar när vi slutar tidigt. Jag går dit och ser på tågen som lämnar stationen, jag gillar känslorna, att se folk visa sina känslor, det är därför jag aldrig missar en fotbollsmatch på teve, jag älskar att se när de kramas efter målen, hur de springer med armarna i luften och omfamnar varandra, och så Vem vill bli miljonär, man måste se tjejerna när de svarar rätt, de slår händerna för munnen, kastar huvudet bakåt och ger ifrån sig små skrik och så medan tårarna stiger i ögonen.
På stationen är det annorlunda, man kan ana känslorna i blickarna, gesterna och rörelserna, det är förälskade par som skiljs åt, mormödrar som reser hem, damer i långa kappor som lämnar män med uppfällda kragar eller tvärtom, jag observerar människor som ska resa bort, man vet inte vart, varför eller hur länge, de tar adjö genom rutan, vinkar lite eller anstränger sig att skrika fast det inte hörs. [...] Det är samma sak med ankommande tåg, jag ställer mig i ena änden av perrongen och tittar på dem som väntar, spända eller otåliga med sökande blick, och plötsligt ler de, lyfter armen och vinkar innan de går fram och omfamnar dem de väntat på, det är det jag tycker bäst om, när känslorna svallar."

Med långa meningar, många kommateringar, målar författaren upp fantastiska personbeskrivningar (och beskrivningar över huvud taget), både på andra, okända personer men också "jag-et" (Lou Bertignaq) genom allt detta. Det beskriver genast henne och hennes observerande ögon. Berättelsen utspelar sig i Paris, Frankrike och bokens originalspråk är också just franska, översatt av Helén Enqvist.

" - Har du en cigg?
Hon var klädd i smutsiga kakifärgade byxor, en gammal jacka med hål på armbågarna och en Bennetton-scarf, som den mamma har längst in i garderoben, ett minne från ungdomen.
- Nej, tyvärr, jag röker inte. Men jag har tuggummi med mintsmak om du vill ha.
Hon rynkade på näsan, höll sedan fram handen, jag gav henne asken som hon slängde ner i sin väska.
- Hej, jag heter No. Vad heter du?
- No?
- Ja.
- Jag heter Lou ... Lou Bertignaq."

Min absoluta favoritbok!
favoritbok!