I julklapp fick jag mycket kul - böcker, spel, pyssel, kläder, osv. Mycket nytt = mer att recensera, så därför börjar jag skriva om en bok som jag fick (och givetvist har läst ut).
Hannah Baker har begått självmord. Hennes bänk i Mr. Porters klassrum, nära hörnet har stått tom i två veckor och kommer fortsätta samla damm där, ödsligt tom resten av året. Två veckor har det altså gått sen den dagen Hannah aldrig kom till skolan igen, när ett paket stort som en skokartong landar utanför Clay Jensens dörr. Det var adresserat till honom, men det fanns ingen avsändare. Clay hade aldrig kunnat ana vad som fanns där i, aldrig kunnat föreställa sig detta förvirrade innehåll, aldrig lyckats gissa att det skulle förändra inte bara hans liv, utan också hans syn på livet.
Clay och Hannah gick i samma klass, och jobbade på samma jobb. På Crestmont, biografen. Trots det lärde de aldrig känna varandra särskillt bra. Clay var kär i Hannah, säker på att de skulle bli det perfekta paret. Men...
Det finns alltid ett "men". Clay vågade aldrig prata med Hannah, inte på riktigt. Han trodde aldrig att han skulle ha en chans hos henne. På grund av alla miljontals rykten om Hannah vågade han inte ta chansen. För tänk om ryktena ändå var annat än rykten, tänk om de var sanna?Tänk om hon inte var så perfekt som han drömde om att hon var? På grund av rykten vågade han inte. På grund av rykten blev de aldrig det perfekta paret.
I paketet låg inlindat i bubbelplast sju kassettband, numrerade med mörkblå siffror, uppe i det högra hörnet. Ett och två på det första bandet, tre och fyra på andra, fem och sex på nästa, sju och åtta, och så vidare. På sista bandet står det bara tretton. Clay blev förvirrad. Vem skickade kassetten? Skulle han kunna spela upp dem, och i så fall, vad skulle han höra?
Till Clays förvåning är det Hannahs röst han hör. Hon har spelat in tretton band, och då också tretton skäl, tretton personer, varför hon begick självmord. Hon hade två regler; ett: lyssna på banden, två: skicka vidare dem till personen efter dig på banden. Alltså fanns Clay med någonstans på banden. Hav visste inte var, eller när, men han var med. Men Clay är övertygad om att det är ett misstag. Varför skulle han vara med på dessa band? Han hade aldrig gjort Hannah något... eller?
Åh, som jag grät när jag läste den här boken. Jag bara grät. Bara sådär. Den är full av känslor, inlevelse och spänning, spänning jag aldrig trott skulle handla om inspelade kassettband. Har säkert blött ner två hela kuddar på ungefär.... ett dygn. Så lång tid tog det för Clay att lyssna på banden, och så lång tid tog det för mig att läsa boken. Den är inte så tunn, det är inte det. Men när man väl har börjat läsa är det helt omöjligt att lägga ifrån sig den. Jag ville bara skrika åt alla korkade personer, och åt Hannah. Det kändes verkligen som om man var där och lyssnade på banden. Ville bara hoppa in till Hannah på riktigt och hjälpa henne, samtidigt som jag vet att jag aldrig skulle klara något som det här.
Det jag gillar mest med boken är... oj, var ska jag börja? Jag gillar känslorna, både på kassettbanden och i "verkligheten". Det är fantastiskt. Och Hannah. Jag vet inte om hon fascinerar mig för att hon är så olik mig, eller om det är hennes sätt att uppleva och återberätta händelser. Kanske både och. Visst ja! Jag gillar det ovanliga med den här berättelsen. Självmord och en tjej som har det tufft (oooh, vilken underdrift!) är kanske sådär halvvanligt, och blir allt vanligare men... berättelser på kassettband?? Hur ovanligt är inte det? Det kanske det inte är, men boken har ändå någon slags ny mystisk känsla, och det gillar jag också.
Rekomenderar starkt denna bok främst till de i tonåren eller äldre. Och som inte har något emot att gråta en skvätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar